Rapport med björnjakt och hästpåhälsning!

I dag var det dax för rapportträning igen, den här gången skulle vi och Risenparet träffas på halva vägen var, dvs i Stugun. Jag, Lars och Max åkte dit någon timma innan för att reka en bra bana på Lars syster mark. Vi hade ju en aning om en bra stig så vi parkerade och traskade iväg. Det var en kanonsträcka om inte om fanns, efter 400 meter stöter vi på en skogsbilväg, japp där sket det sig med den stigen! Provar på ett annat ställe men där hittade vi varken någon stig eller bra skog för att gå i terrängen. Åker tillbaka och upp på skogsbilvägen för att se om stigen på andra sidan vägen där vi först kommit fram var andvändbar men det gick inte heller nå bra för där fanns liksom ingen stig eller ens några bra riktmärken för att gå i terrängen. Men några ytterliggare hundratal meter längre upp på vägen ser vi skoterleden. Ser kanon ut att ta den åt höger men tji fick vi, en bäck som var typ 2 meter bred, skulle inte vara något problem för hundarna egentligen då den inte var mera än 1-1,5 deci djup men fotfolket var stövellös. Vända och ta vänster ut på skoterleden istället då och då fick vi till en trevlig och lite för hundarna knixig sträcka. Första 400 metrarna gick efter en stig sen ut på en mindre väg och snedda snett över den och ut i råterrängen, B-stationen låg strax efter vägövergången. Ut till C var det råterräng, förlägningen var väl ca. 150 meter.
När karlarna var på väg ut på B så hör vi andra prata i radiosarna, typ -Har ni sett björnen. -Ja den är på väg mot Flon. -Har den gått över vägen osv.
Där nånstans ringer jag upp Lars på mobilen och undrar vart Flon är? Ingen aning svarar han, jag ringer upp om en stund så byter vi frekvens på radion och så vart det. Ingen rädd för björnen här, ingen rädd för björnen här förutom jag då!!!!

Hundarna gick kanon i 4 skick. Risenkillen fick gå först i alla skick för han blir lite väl laddad och ljudlig av sig men med lite arbete från matte med att göra flera framföringar och gå med bestämda steg så var det inte mera än ett startgurggel sista skicket från matte.
Ca 1 minut efter att Yavanna kommit in till mig på tredje skicket så kom en häst med ryttare på stigen, oj tänkte jag då. Frågade om hon träffat på någon hund. -Ja den hade skynke på sig, där säger hon och pekar på Yavanna. - Oj hur gick det då undrar ju jag? - Den bara passerade framför oss och sprang vidare. Och inte hade hästen blivit rädd heller, så det var ju bra. Om jag fattade det rätt så hade ryttaren kommit på den lilla vägen precis där vägövergången var och sen funderat på vad det var för hund och följt efter. Ojojoj vad jag jublade inombords, det är ju sånna helt oplanerade störningar man vill ha när man tränar rapport!!!

Nöjda och glada samlas vi för lite eftersnack, då säger Lars att det var färsk björnskit där ute vid C-stationen men då var ju dagens träning slut som tur var!!!  

Så härligt

att vara på rätt sida om appelltunneln, nu är det kul att träna igen!
Jag har en förmåga att inte våga fixa och trixa inför en tävling och det har ju varit en låååååååååång startsträcka till appellstart och sen har ju i princip hela sommaren gått mellan tävlingen i juni och den i fredags.
I kväll var första lydnadsträningen efter tävlingen i fredags och det var kul och helt utan prestationsångest, SKÖNT! Vet ju att jag får tunnelseende när jag bestämt nästa tävling igen.
Tränade STÅ och påbörjade även något steg GÅ vilket hon snappade ganska kvickt utan att kuta i 190 knyck som en yrhöna. Krypet påbörjade vi i våras men det har legat lite på is eftersom vi befunnit oss i appeltunneln men nu blev det lite nedläggningar och några korta kryp, vi har ju en bit kvar till ett moment men det känns som vi har en bra början.
Klickern har kommit in i träningen igen nu när vi trixar lite med nya moment så Yavanna lär vara proppmätt nu av all korv!
Fritt följ körde vi med hjälp av två små flickor som varit på fotbollsträning och agerade bra störning med typ 1000 frågor och följde oss varje steg en stund vilket Y nästan fullständigt skiter i även när jag svarar på deras frågor så fortsätter hon i fin position, möjligen får dom sig en snabb blick. Mycket tempoväxlingar, stegförflyttningar och tvära vändningar så att även matte får upp en rejäl puls under fria följet.
Funderar på om jag ska strukturera upp träningen eller göra en mera långsiktig plan, men det har jag väl tänkt eller gjort tusentals gånger tidigare utan att kunna hålla mig till det så det får väl stanna vid tanken ett tag till iallafall. // Maggan 

Yavanna en lägreklasshund!!!

I fredagskväll var det dax för vårat andra försök i appellspår och det gick ju vägen den här gången.
Upprop kl. 17:00 på Östersunds brukshundklubb och det första vi får veta är att startnummer tre ska göra ID-kontroll och självklart drar ju vi startnr. 3. Yavanna gillar ju inte speciellt mycket att okända människor ska pilla henne i öronen, det gick si sådär men dom kunde i allafall konstatera att det var rätt hund.
Jag velade hit och dit om jag skulle gå ut spåret själv eller om Lars skulle få gå ut det, beslutade i sista sekund att Lars fick gå ut det eftersom 90% av spåren går ju faktiskt Lars ut.
Spåret skulle ju kunnat gått lite bättre men det blåste som bara den och första benet gick rakt mot skogen och vinkeln i skogskantern så det var inte helt lätt. Yavanna slog rätt rejält och långt i första vinkeln och det blev ett kort stopp efter andra pinnen men alla pinnar inne och betyget 8,5 + 8,5.
Budföringen blev ett fiasko, Yavanna sprang ut en 5-10 meter och ville inte mera sen.
Linförighet 7,5 + 7,5 snett sitt och pos.
Framförgående avstår jag
Platsläggande 8 + 8,5 ngt segt ligg, ena domaren hade ingen komm.
Inkallande 8,5 + 7,5 avslut, rundar långt bakom
Apportering 5 + 6,5 lek m, föremål och tugg
Hopp ö. hinder 9 + 10 snett sitt
Plattsliggande 9 + 9,5 nosar
Resultat 59,5 + 169,75 = 229,25 och uppflytt är ett uppflytt är ett uppflytt!!!!!!!!!!!!!!!!
Och så jävla skönt att lämna dessa förbannade appellspåren bakom sig, jag har en viss förmåga att fastna i dessa tråkiga U-spår bara för att jag får tunnelseende inför appelltävling.
Visst skulle vi kunnat gjort bättre ifrån oss men med skakande ben och skaller i knäskålarna av nervositet kan man kanske inte begära mera. Jag fattar inte varför man blir så in i bombens nervös, men va fan vi kan ju och har egentligen inget att bli nervös över.
Jag har iallafall nått höstens tävlingsmål och nu ska vi träna in kryp, framförgående och budföring och plats med skott och så måste vi försöka få Y att skälla på kommando vilket inte verkar vara lätt. Men troligen blir det ingen mera tävling i höst. Har liksom bestämt att vi tar dom år som behövs för att klättra uppåt i klassern. Men ska iallafall kolla runt efter träningstävlingar i klubbarna runt om oss under hösten och besöka några, ser ju att Y blir lite yr i mössan av tävlingssituationen både av mina nerver och själva situationen. 

Nöjd och glad// Maggan